Vill inte mer...men nu är det så!

....samtalet jag INTE ville ha kom igår...denna gången från en av mina allra närmaste som under dagen fått till sig ett samtal från en person som vill hjälpa oss...som har sett detta länge nog nu och tycker precis som vi...nu är det bra! Det var både en lättnad men ändå ett hårt slag...det har gått långt när man får samtal från utomstående som fattat vinken...men TACK för det, för att ni ringer och reagerar ni också det hjälper oss att bearbeta...tänka...analysera vissa saker som snart leder till lösningar...eller?

Är det nu vi ska börja nysta i bollen? Leta efter rätt tråd eller riktning? Här och nu? Kommer detta bli bra?

Satt i telefon i gårkväll först i nästan 2 timmar och sedan i 1 timme för att reda ut begreppen som jag INTE kan förstå...Varför i hel*ete blev det så här...vad hände? Vart gick det fel?

Har en underbar vän som stöttar mig fullt i detta...denna vän har själv haft problemen, är en nykter alkoholist idag...STARKT...

Jag får tips och ideér...ser saken ur en helt annan synvinkel...från alkoholisternas vinkel...det är den vinkeln jag inte kan förstå men som jag kan få av denna personen...jag ser ju bara vårt problem vi som står utanför och tittar på det är F*N inte lätt detta...inte för någon! Alkoholist eller anhörig ja vi sitter i samma båt fast vi ror åt 2 helt olika jä*la håll...detta kommer bli tufft...men jag lovar jag ska ro starkare åt mitt håll det är en sak som är säkert...Jag ska vinna detta..

Är så trött och urlakad i min kropp...funderar på hur jag smartast fixar detta nu...jag kommer snart på lösningen...den är nära...eller inte?! HJÄLP!

I natt sov jag inte många timmar...jag planerade hela natten, min hjärna gick på högvarv...pust!

Detta sabbar snart mitt eget liv...min fina familj...Nej det gör det inte för jag har en underbar sambo som stöttar 100% och 2 vackra flickor som betyder mest för mig...som ger mig glädjen i allt detta sorgliga och tur är det!

Ni laddar mina trötta gamla ringrostiga batterier till mig så att jag orkar gå vidare lite till...några steg till...Nu jä*lar ska jag ta tag i detta...till helgen får det bli annars är det kanske snart alldeles för sent.

Mitt hjärta gråter och jag känner mig så maktlös och sönder trasad på min insida men inte ska denna sjukdom få knäcka mig...tro mig jag är en fighter på högsta nivå när jag väl sätter den sidan till...

Detta är en dragkamp som INTE kommer bli lätt men jag vinner den...hoppas jag!