Jä*la sprit, jag hatar den....

Det smärtar så fruktansvärt att behöva berätta sanningen...hur man känner och var man står i en diskussion som inte alls är bekväm att ta...till någon man älskar högst i världen, men ibland måste man göra det...markera...förklara att nu är det BRA! Nog är nog helt enkelt...
Jag accepterar det inte längre...orkar inte mer...det får inte fortgå...jag vill inte det, ingen vill det...
Det blev en tung tisdagsmorgon där det var jag som fick ta tjuren vid hornen och ta denna känsliga diskussion (igen) när min telefon ringde...från oss alla som lever i närheten med denna tråkiga bit...ALKOHOLEN!

Ja den förstör mer än vad den gör nytta, det är vi alla överrens om. I allafall när man inte kan hantera den...när man dricker varje dag...när man måste döva sin ångest med spriten för att fungera som människa...Tragiskt! Riktigt hemskt faktiskt, men det är så det är...det syns inte utan på dessa människor, men inuti är det förmodligen rena kaosen...Detta är sanningen om hur det ligger till...Tyvärr!

Tråkigt nog har vi det i vår närhet...i släkten...alldeles för nära och nu har det blivit för bra helt enkelt, jag orkar inte mer...det är ingen hemlighet längre...jag/vi måste på något vis börja brottas riktigt med detta problem om det ska göra någon nytta...om vi ska kunna hjälpa...

Alkoholism det är ett missbruk man absolut inte slutar med över en natt, nej det behövs proffessionell hjälp och det är där jag måste börja nysta...få tag på de rätta trådarna som ger mig den fakta jag vill ha, jag behöver...vem ska jag/vi kontakta? Hur går man till väga?

Är det mitt ansvar att ta tag i detta? Vem hjälper mig? Vem stöttar mig? 1000 frågor snurrar i mitt huvud...men jag ska nog lyckas knäcka denna smutsiga...äckliga och alldeles fruktansvärda sjukdom på mitten...Göra så gott jag kan i allafall...JAG HATAR ALKOHOLISMEN!!!!

Jag känner bara att gör jag ingenting nu kommer det gå riktigt illa och något dumt eller tragiskt kommer hända som jag kanske hade hunnit stoppa innan det hände...

Jag är olycklig...det gör ont i mitt hjärta varje dag för jag VET vad som pågår...det lovas och har lovats i flera år nu men blir aldrig någon förbättring...jo i någon vecka (efter man pratat lite om det)men sen kan man tydligen inte behärska sitt drickande igen...sin sjukdom...utan allting blir så dumt, fel och bara så avskyvärt till slut...åter igen...

Förnekelsen är det jobbigaste och så länge den finns där känns det rättså hopplöst...när man gång på gång säger till att det får bli ett stopp och man får svaret tillbaka att det inte finns något problem...Hmmm vad gör man då?

Nästa gång heter det att man bara dricker öl och det är ju helt plötsligt inte farligt...nähä så man kan inte vara alkoholist när man bara dricker öl? eller bara dricker vin? det är ju spriten som är farlig...men så vitt jag vet handlas det hem både starksprit, vin och allt annat så det är mycket mer än bara lite fattiga öl som dricks...men öl som har en procenthalt på 7,5 % anser jag nog mer som sprit än öl och måste man ha dessa för att bli nöjd och känna sinnesro i sin kropp då har man allvarliga problem...När jobbet börjar bli drabbat för man druckit för mycket på söndagen så man inte kan sätta sig i bilen måndag morgon då har det gått långt...eller när man måste komma onykter på ett kalas fast man vet det kommer serveras öl till maten eller whiskey till kaffet...har man inte sjukdomen alkoholism då så säg annat?

Jag känner att jag har en egen familj att ta hand om....fast alla dom andra i närheten verkar bara låta problemet kvarstå...dom bryr sig inte...vi diskuterar det men i slut änden är det jag som får ta skiten för det är jag som hojtar till när det varit någon ny cirkus som utspelat sig på grund av spriten...för det är precis det som händer...rena jä*la cirkus Skott är ute på turné och när man berättar vad som gjorts och sagts är det ju inte alls så...då är det jag som ljuger eller överdriver eller rent av är dum i huvudet och kan dra åt hel*ete...ja så illa är det! SUCK!!!!

Ska jag vara lika ego och bara låta detta hända...se på bara...titta på vad som blev kvar när det gått åt helvete?Vifta bort det och skratta med? Skoja om det som det ofta görs...Jag vet helt ärligt inte vad jag ska ta mig till men en sak är säker att jag vill absolut inte ha det så här mer...inte i min närhet...i mitt liv.

Att livet inte skulle vara lätt att leva det har jag förstått, men att det skulle finnas så många hinder på vägen det trodde jag inte...ska jag hoppa över alla dessa jobbiga hinder, skita i dom eller stanna upp på vägen och plocka upp dom...lösa dessa åt mig själv och alla andra för att sen kunna gå vidare? Det är frågan...jag kan inte svara på det själv...