Mamma & pappa ni saknas av oss!

Hur kunde det bli så här?!
Att ha haft 2 föräldrar som levt i hop i 45 år (är nästan unikt i dagens samhälle) till att på 6 veckor inte ha någon av dom kvar i livet, det känns märkligt?! mycket märkligt!
När pappa fick sin diagnos i höstas sa min magkänsla att det inte skulle bli bra, det blev det inte heller...på 6 månader togs han ifrån oss! så fort gick det, den 29/5 släcktes hans liv.
Dagen efter vi hade haft urnsättning för pappa och sagt ett sista farväl och var på väg att gå vidare i allt det jobbiga, faller vår mamma ihop mitt framför fötterna på min bror och slutar sitt liv även hon i en massiv hjärtinfarkt den 11/7
Är det möjligt att man ska behöva gå igenom en sådan här smärta?! Att mista båda sina föräldrar på så kort tid?!
Att begrava sin pappa och mamma inom loppet av 6 veckor...det finns inte i verkligheten. Jo det gör det, för det är precis det som hänt oss...
Dagarna går framåt, sakta men säkert...jag har börjat jobba igen och det känns faktiskt skönt!
I lördags skulle mamma fyllt år...65 år det fick hon aldrig fira, en blomma på graven från oss alla det var vad vår älskade fina lilla mamma fick istället för paket och ett kalas!
Pappa skulle även han fylla 65 i slutet på Augusti, det blir likadant för honom...en blombukett på graven.
Det finns en mening med allt...jag tröstar mig med det, det var meningen att mina föräldrar inte skulle vara utan varandra...mamma var nog inte lycklig utan pappa. Nu är dom tillsammans och lyckliga med varandra igen, någonstans!

Vi ses någon gång, någonstans!
Jag älskar er!